Filippus, glädjespridaren
Ibland blir det lätt att man fastnar i ridningen i något man tycker känns bra (som är bra, men kan bli bättre), och blir bekväm där. Då är det svårt att känna att man kanske tappar pyttepytte lite, som blir mer och mer. Okej, riktigt så illa är det inte. Men visst är det fantastiskt att man sen med bara en liten liten förändring kan bidra till en wow-upplevelse. Filippus är bäst på att ge det där. Killen gör inget självmant men jobbar man på ordentligt och gör RÄTT så kan man få SÅ mycket tillbaka. Fantastisk häst och läromästare. Det bästa är att min glädje smittas av på honom och han gör det med glädje (okej ibland ger han ifrån sig ett litet knorr, men det är oftast resultatet av en inaktiv Tina..). När vi tränade i veckan sa Anki till mig att jag måste våga ta tillbaka honom ordentligt. Så jag känner att han verkligen lyfter bakbenen och sätter dom inunder sig. Och vilken ridkänsla! Vilken trav! Bara av att titta rak fram, dra in magen, trycka ner skinkan i sadeln och aktivera med vaderna så får man en sån fantastisk trav! (självklart inte statiskt, ta och ge!)
ibland känns det som man kan en grej men visst är det fantastiskt att man faktiskt kan bli mycket mycket bättre på den grejen?! Okej, logiskt... Men ibland tänker man inte så långt. Ett galoppombyte är väl ingen konst? Nä! Men vill man ha kvalité på det så är det faktiskt en konst. Hela ridningen är en konst. En dans där det handlar om harmoni och teknisk färdighet. Filippus och ridningen i sig ger mig sån glädje, så jag vet inte hur jag skulle funkat utan. Vilken tur jag har att jag får ha en sån fantastisk häst och tränare. För fantastiskt är vad det är!
