urtinassynvinkel

Läste ett blogginlägg från en kompis idag där hon berättade om när hon tränat för Anki med Filippus. Kände igen henne exakt! Kändes som jag läste något jag själv skrivit för 2 år sen.. Förstår precis hennes känsla, hennes lycka. För det är vad den hästen givit mig. Han har lärt mig så mycket och jag minns själv hur ofta jag suttit och smålett på honom, speciellt när vi tränade med Anki. Samtidigt som jag fick rida allt vad jag kunde och gärna mer, så var känslan så fantastisk när det helt plötsligt bara gick. Och efter en tid så bara gick allt, typ. Han brilljerade nästintill alltid och dom gånger det gick dåligt kom jag på mig själv i efterhand att det var jag som inte riktigt vart i mode för ridningen för dagen. Jag kommer aldrig glömma den hästen. Så mycket lycka!!! Både Anki och Filippus kommer jag alltid att vara evigt tacksam. Det är obeskrivligt... 

 

För 3 år sen flyttade jag och Calle till Veneröd, utanför Kungälv, för att jobba och träna hos Anki. Vi stannade där i 2 år. (Därefter var jag tvungen att prova på storstadslivet som student i GBG 1 år). När jag började där var det en dröm att få rida LA, efter ett tag hade jag gjort det. När min och Filippus tid var kommen gjorde vi en solklar seger i vår andra MSVC och sen fick jag chansen att även rida MSVB. Vi avslutade vår tid med en riktigt bra ritt i MSVB:5 och en 3e plac. Sen tog jag mitt svåra beslut att flytta till Tyskland. Det som det allra mest stod mellan var faktiskt Filippus - Tyskland. Filippus börjar bli gammal men jag visste (och vet fortfarande) att han hade haft mer att ge mig. Ibland måste man chansa, med mycket i bagaget tack vare Filippus och familjen Tifelt tog jag mina väskor och flyttade... Det är tack vare er jag faktiskt är där jag är idag. Jag kan bara minnas min tid gott med denne herre, för det är vad han är och förblir för alltid, min herre. Stor, evig kärlek!!!