urtinassynvinkel

Helt ofattbart, 17 oktober.. 1,5 månad i Tyskland, 1,5 månad utan mitt liv i Sverige, min kille, mina vänner, min Filippus, Lundgrens, staden Göteborg, alles.... Det känns som det var igår jag lämnade er för mitt äventyr. Visst tänker jag på er alla väldigt ofta och glad för det, ibland är saknaden enorm och jag vill tillbaka. Men för det mesta känns det bra, jag vet vart ni finns och vart jag har er. Att jag en vacker dag kommer att återvända. Jag är oerhört tacksam för allt ni gett mig och mina fina minnen ;) Ångrar dock inte att jag tog mig hit. Detta är en dröm och det känns fortfarande inte som detta är mitt jobb. Det känns som jag är här och hälsar på och gör något typ av uppdrag/praktik, för att sedan återgå till mitt vanliga liv, "vanliga liv". Detta är mitt liv nu. Ville ta på mig sverigetröjan igår men Matthias påpekade att jag bor i Tyskland nu... Jo det gör jag. Jag är här nu och jag kommer att vara här ett tag till. Självklart är det i Sverige jag vill bli gammal, men det hade jag inte tänkt än, så det kommer men jag vet inte riktigt när. Det jag vet är att det inte är just nu iaf.

Glädjande besked som jag kan avslöja... På måndag gäller det! Då ska jag äntligen får provrida. Håll alla tummar för mig!! Det behöver jag! Är sjuuuukt nervo! Det kommer gå bra, det brukar det göra och jag brukar alltid vara nervös så det är nog bra. Jag kan inte riktigt själv förstå det, att jag är hos Matthias Rath, Annkristin Linsenhoff, Klaus-Martin Rath.... Ung talang, f.d. OS-ryttare och en oerhört rutinerad man inom sporten och beridaryrket. Här är jag, tar hand om deras hästar och jobbar/bor på deras fantastiska gård. Vi har allt man kan drömma om och vad en dressyrgård borde ha. Och vilka hästar! Jag är oerhört glad att jag faktiskt tog mig chansen att ta mig hit, släppa precis allt där hemma för att vara HÄR. Det har varit tufft men det är det värt. Väl mött!