urtinassynvinkel

Det har tagit mig 22 år att förstå hur mycket jag faktiskt uppskattar min familj. Mina vänner har alltid betytt mycket för mig men mina föräldrar som alltid funnits där för mig har jag bara tagit för givet. Men när jag tänker tillbaka har dom gjort så mycket för mig. Dom har varit pinsamma, tröga och jobbiga, bara för att dom hela tiden velat mitt bästa. Dom har fått mig att tycka väldigt illa om dom (för tillfället bara) bara för dom kämpat för mitt bästa. Man ser inte sånt förrän efteråt. Och inte förrän nu, när jag är långt hemifrån, har en jobbig tid och för tillfället känner mig jävligt nere inser jag hur mycket jag faktiskt uppskattar dom och vilket stöd dom ger mig. För första gången i hela mitt liv känner jag att jag kan säga allt till dom. Jag skäms inte, för jag vet att dom är mina föräldrar som står upp för mig och inte tycker jag är töntig för att jag är ledsen över någon töntig grej eller om jag tycker någon är elak mot mig. Jag kan gråta inför dom och dela med mig av känslan och det, det är fantastikt. Mina föräldrar är det bästa som finns.