urtinassynvinkel

Läste en kul artikel på Aftonbladet igår, 10 steg till bättre självkänsla. Känner inte att min självkänsla är så värst dålig men jag tycker ändå att man alltid kan få med sig något, om inget annat bli påmind om saker man faktiskt ibland glömmer bort. Den punkten jag kände igen mig på handlade om att man inte ska jämföra sig själv med andra men gärna låta sig inspireras av andra. Just nu är jag rätt ny i stallet och några av tjejerna har jobbar här i flera år och familjen vi jobbar för är proffs inom branchen. Självklart känner man sig kass ibland! Men felet man gjorde kanske bara var några minuter under hela dagen, och hur mycket är några minuter av 24h? Då är det väl bättre att vara glad över dom massa mer braiga minuterna än dom få kassa!!

 

Det beskrevs också att det var viktigt att inte bara lägga det bakom sig, utan intala sig själv att det var fel men alla felar och nästa gång gör jag rätt. Det är alltså helt okej att fela ibland. Helt sant, vem är perfekt? Och hur ska jag kunna mäta mig med tjejerna i stallet som jobbat här i några år? Eller familjen som har varit i branchen hela livet och varit omgivnga av kunniga människor alltid. Det är ju här jag ska lära mig! Det är ju därför jag är här! Ibland glömmer jag det. Och visst lär jag mig saker heeela tiden. Det är det som är så fantastiskt. Man måste bara acceptera att man vill lära och inte vara bäst själv hela tiden. 

 

På tal om att vara bäst, så sa Sjef till mig en gång när ja lämnade batteriet till honom till headsetet dom har när dom tränar "Tack Tina! Du är fantastisk! Du är den näst bästa jag vet!" Underbart att Sjef Janssen tycker jag är näst bäst! Bäst är såklart han själv... Enligt honom själv jopp...

 

En annan kul grej som också framgick var att man ska behandla sig själv som man behandlar andra. Om någon av mina polare begått ett misstag så berättar jag självklart inte för dom hur pantade dom är. Men om jag själv gjort ett misstag så går jag och grämer mig över det långt därefter och tycker jag är helt totalt kasst jävla värdelös. Min polare hade jag istället stöttat och sagt saker som "sånt som händer" eller "tänk inte för mycket på det, det löser sig". Man kanske ska prova säga så till sig själv nästa gång något händer? Värt att prova! Och kanske säga förlåt till sig själv? Röja problemen ur vägen.. 

 

Och om vi nu ändå är inne på spåret med självkänsla och blaha blaha så fick jag klart uppleva igår hur några få (o)betydliga ord kan göra en människa glad. En av tjejerna i stallet i Holland frågade hur länge jag jobbat för Matthias och blev förvånad att jag inte jobbar för honom längre. Tydligen upplevde hon det som jag jobbat för honom länge. (Alltså att jag jobbade bra, höhö). Tänkte inte så mycket mer på det när hon sa det men efteråt tänkte jag på det igen och smålog lite för mig själv, sträckte lite på ryggen och tänkte att jag är nog inte så pjåkig ändå!